11/1/2007

Bakåtsträveriet i Stockholm visar sitt ansikte än en gång

Stockholm är en, för oss utvecklingsförespråkare, ibland ganska deprimerande stad. Mentaliteten är ofta negativ och rädslan för förändring och utveckling är genomgående.
I en omröstning har Citys läsare valt Kerstin Söderbaum Nöre, miljöpartistisk kommunpolitiker i Nacka, till månadens Stockholmare, dessutom med en jordskredsseger på hela 60%.

Kerstin kämpar för att Stockholms stränder inte skall bebyggas.
Läs den meningen igen.
Stockholm. Stränder. Inte bebyggas.

Frågan man måste ställa sig; var skall det då byggas? Stockholm är som bekant en stad som består av öar. Vi har väldigt mycket stränder. Att inte lägga bebyggelse nära stränder innebär i många fall att man inte kan bygga alls. Vad har Kerstin tänkt sig? Att Stockholm skall sluta utvecklas? Att Stockholm skall sluta växa? Det rimmar ganska illa med miljöpartiets miljövänliga profil eftersom vi vet att stadsbor lever miljövänligare än landsortsbor.

Kersin säger i artikeln:
- Det har stört mig hela tiden, stränderna är en resurs som riskerar att ta slut."

Nej. Stränderna finns ju kvar. Vi bara lägger bebyggelse intill dem. Vilket normalt sett leder till större utnyttjande än de ofta övergivna och outnyttjade områden som de innan varit. Om det är orörda stränder man vill ha finns det hundratals mil med sådan i Sverige. Varför stranden inne i centrala delar av Stockholmsregionen mot den bakgrunden skulle vara särskilt skyddsvärd är svårt att förstå. Människor flyttar väl ändå till Stockholm för att de vill bo i en stad? Är det orörda långa stränder man är ute efter är det kanske inte en jättebra idé att bosätta sig i en miljonstad...

Inställningen till byggbranschen verkar inte heller vara på topp:
"I Nacka bygger man bara bostadsrätter, det är det som byggbolagen är intresserade av. Där skulle kommunen kunna vara tuffare, Nacka behöver fler personer än bara miljonärer."

Den ignorans och naivitet som Kerstin, i egenskap av folkvald, uppvisar inför bostadssituationen i Stockholm, är skrämmande. Människor som köper bostadsrätter i Stockholm är inte miljonärer. Däremot får de miljonskulder till banken för att skaffa sig någontans att bo. Nya hyresrätter vore naturligtvis väldigt bra, men att använda det som ett argument mot att bygga bostadsrätter är ganska märkligt. Fler bostadsrätter minskar ju trycket på de hyresrätter som faktiskt finns.

Tidningen City verkar också driva något av en agenda. Man har haft flera artiklar om Söderbaum Nöre och de har överlag varit utvecklingsfientliga, som t.ex den här artikeln:

En mil strand byggs bort - varje år.

Titta på bilden högst upp i artikeln med den planerade bebyggelsen på Kvarnholmen, som Kersin naturligtvis motsätter sig. Som synes är är det samma strandkant som tidigare som kommer att vara bebyggd. Man kommer bara att ersätta industribyggnaderna med bostäder! Och ändå motsätter sig Kerstin byggnationen med motiveringen att "allemansrätten borde gälla även de här områdena".
Det är ju så att man trillar av stolen över detta blinda motstånd mot allt nytt! Hur kan ett byte från industriområde till bostadsområde leda till mindre tillgång till strandkanten? Resultatet blir ju den raka motsatsen! Den som förut gick längsmed industriområdet kan fortfarande gå längs samma strandkant. Men dessutom kommer en massa människor som förut aldrig varit där också få tillgång till den, då de kommer att bo i hus alldeles intill. På ett område som idag upptas av gamla industribyggnader.

Vurmandet för industribyggnader verkar dock vara genomgående även i denna artikel:

"Varför måste vi ge efter för marknadskrafterna?"

"Kerstin Söderbaum Nöre vill se en skärpning av lagen som skyddar stränderna när industrierna läggs ner."

Varför skall ständerna skyddas just när industrierna läggs ner? På vilket sätt minskar tillgången till en strand om ett tidigare industriområdet istället bebyggs med bostäder?
Argumentationen håller överhuvudtaget inte ihop.

Kommunalrådet i Nacka, Erik Langby, svarar på "kritiken":
"- Genom de här projekten öppnar vi upp stranden för medborgarna. Tidigare var det industristängsel kring de här områdena. Dessutom får människor någonstans att bo."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Detta inlägg är också publicerat på yimby.se.

Andra bloggar om: Kerstin Söderbaum Nöre, City, NIMBY, Stockholm, Kvarnholmen, yimby.se

Technorati om: Kerstin Söderbaum Nöre, City, NIMBY, Stockholm, Kvarnholmen, yimby.se

Länkar till denna post [1 st]

Bloggsök - Svensk bloggsökmotor - Bloggportalens sökmotor

Kommentarer:

Postad av: Björn Nilsson | 11/11/2007 2:59:

Kan man inte misstänka att den samverkande kraften av höjd vattennivå och föräkringsbolag som vrålhöjer premierna för byggen i riskzoner kommer att ta död på strandbyggarvurmen inom något eller några årtionden?

Skall Stockholm sluta växa? Tja, man skulle ju kunna lägga den fortsatta tillväxten någonstans längs järnvägen mellan Stockholm och Uppsala eller Stockholm och Södertälje. Eller lägga igen Bromma och bygga en ny stadsdel där. Eller tvinga de kommuner i länet som inte bygger idag att bygga i stor skala. Kanske tankarna om "flerkärnighet" i regional utvecklingsplan för Stockholm (RUFS) är något att fundera vidare på? Allt behöver inte dras samman till centrum av Stockholms stad, det är bättre med ett flertal centra som är starka nog att fungera på egen hand.

Postad av: Anders Gardebring | 11/11/2007 5:51:

Havsnivån kommer nog att höjas en del ja, hur mycket är svårt att i dagsläget veta. Men jag tror knappast att lösningen kommer att bli att låta områden översvämmas. I så fall är det snarare någon form av skyddsbarriärer som kommer att komma upp, som t.ex. finns vid inflödena till London. Ingenjörsmässigt är det ganska välbeprövade metoder, däremot kostar det såklart en hel del pengar. Samhällsekonomiskt lär det dock löna sig att lägga dessa pengar om behovet uppstår.

Flerkärnighet fungerar ganska bra, men det förutsätter att det finns urbanitet hela vägen mellan dessa kärnor. Att kasta ut olika kärnor med en massa oexploaterat område emellan fungerar inget vidare då det ger upphov till de förorts-städer som vi idag har. Hela områdena mellan dessa behöver såklart inte bebyggas men en sträng av tät stadsurbanitet bör finnas längsmed hela vägen någonstans.

Grönområden i Stockholm idag handlar bara om kvanitet. Väldigt lite om kvalitet. Det är därför det finns mängder av outnyttjade "ängar" med öar av snårskog och industribyggnader insprängda här och var men få områden som faktiskt nyttjas ordentligt. Något jag gärna ser en förändring av.

Postad av: Anders | 11/22/2007 1:55:

Anders, jag tycker nästan lite synd om dig. Grejen med det positiva i orörda stränder i "stadsmiljö" (Nacka är ju inte riktigt stadsmiljö, men i alla fall nära staden) är att de kommer så många till del. En överväldigande majoritet av Stockholms befolkning bor inte i direkt anslutning till sjön, så varför inte låta de vackraste områdena förbli öppna för allmänheten? Tvärtemot dig anser jag också att de som tvunget måste bo vid sjön är de som lika gärna kan flytta ut till landet. Vad har de i staden att göra om det ändå är det natursköna de föredrar?

Postad av: Anders Gardebring | 11/23/2007 3:37:

På vilket sätt kommer stränder i en obebyggd miljö till större nytta för allmänheten än stränder i bebyggd miljö? Det är ju inte så att strandkanten stängs av för besökare bara för att man bygger i närheten.

Postad av: Anders | 12/4/2007 11:20:

Du är bra på att blanda äpplen med päron. Självklart måste det inte finnas ett motsatsförhållande, i synnerhet inte där det byggs lägenhetshus, men det finns massor av fall där det byggs privata villor nära sjön - något som definitivt begränsar tillgången dit för andra. Det är dessa vattenvurmande människor som borde överväga att flytta upp till någon mysig lappländsk sjö, fjärran från civilisationen.

Postad av: Anders Gardebring | 12/4/2007 2:23:4

Är jag? Knappast. Att Stockholm bygger en massa förorts- och villaområden är ett av våra problem.
Det är just stad vi behöver bygga. Och det är just bygge av stad som Söderbaum Nöre kritiserar i Kvarnholmen där hon på fullt allvar menar att förändringen från inhängnat industriområde till publikt åtkomligt bostadsområde är en dålig utveckling.